Vintant1: Har tänkt en del på den stora kärleken. Kärlek som i pojkvän/flickvän, man/hustru, sambo/särbo. Inte den till barnet, mamman, pappan, hembyn, hunden etc.

Tankarna väcktes när jag fick frågan om min nuvarande kärlek: -Är han mannen i ditt liv?

Svaret är ju ja. Just nu är han ju mannen i mitt liv. För mig är det dock inte det samma som den stora kärleken.

Tidigare var jag övertygad om att den stora kärleken bara kom en gång i livet. Det fanns en för alla, med betoning på EN. Detta tror jag inte på längre.

Jag har haft turen av att ha haft fyra längre relationer där jag har älskat och blivit älskad.

Länge trodde jag dock att det var den första som var den stora kärleken. Den där starka, underbara, pirrande, himlastormande, alltuppslukande kärleken jag hade från 17 - 21 års ålder.

Den påverkade mig så enormt. Jag jämförde alla andra med honom i lång, lång tid efter.

Många år senare upptog vi kontakten. Vi var båda i nya relationer, men för mig så kom känslorna tillbaka. Jag tänkte åter igen att detta var skrivet i stjärnorna. Visst skulle det bli vi igen efter alla dessa år. Allt som hänt i mellantiden var bara för att vi skulle uppskatta varandra igen och inte längta ut mer.

Jag levde i det ruset i ett par år. Vi höll sporadisk kontakt och jag hängav mig åt dagdrömmar och avståndsförälskelse.

Mitt dåvarande förhållande var på upphällningen, så jag behövde väl kanske något att drömma om.

Ett år efter att jag flyttat ifrån min dåvarande sambo möttes jag och min gamla kärlek på nytt. Nu var jag fri. Det var inte han, men det betydde ingenting för honom. För första gången på nästan 15 år, så var det vi igen för en natt.

Det var då det hände... Rättare sagt, det hände ingenting. Alla mina romantiska känslor bara rann av mig som om jag hade fått en kalldusch.

Plötsligt var det inte min stora kärlek. Bara en främling.

I ett par veckor gick jag omkring med en tomhet och en slags sorg i mig. Jag som i alla år hade haft vårat förhållande som en modell på hur kärleken egentligen skulle vara. Det var förlorat. Var allt bara ett luftslott? Kanske det aldrig hade varit så äkta som jag trodde?

Men nu vet jag bättre. Nu känner jag mig istället fri. Fri från honom.

Visst var det äkta! Det var så äkta, romantiskt och underbart som en första kärlek bara kan vara.

Mannen som jag levde med i 12 år var också äkta. Utan att han själv visste det lärde han mig tro på kärleken igen efter några kaotiska år. Han gav mig mitt underbara barn och så mycket mer.

Min nuvarande kärlek.... Min nuvarande kärlek är så annorlunda än alla andra jag har mött. Det är inte lika himlastormande som den första kärleken. Hormonerna har väl landat nu får man hoppas. Däremot är det den första mannen jag hoppas att få bli gammal med. Han har så mycket av det jag har saknat tidigare och inte trodde fanns. Ingen är perfekt. Det har jag också lärt mig genom åren. Men överväger det goda och kan man leva med det mindre goda, ja då är det en god förutsättning. Han har vid ett par tillfällen sagt att han önskade att vi hade träffats tidigare i livet. Kanske startat en familj tillsammans. Men jag är övertygad om (lika övertygad som jag en gång var om att det bara fanns EN stor kärlek i ens liv) att vi inte hade varit lyckliga tillsammans som unga. Jag tror inte ens att vi hade haft ett förhållande då. Jag hade varit för vek för honom och han alldeles för rastlös.

Vi har båda utvecklats som människor under vårat vuxna liv. Mycket tack vare de förhållanden som inte höll. Är man bara öppen för det, så lär man sig något om sig själv i alla relationer. Om man inte bara stänger ned och vältrar i självömkan. Om man inte är självuppoffrande och glömmer sina egna behov.

Det är svårt och det tar sin tid. Ett brustet hjärta måste läka först.

Men sen... när den värsta smärtan är över.... om man öppnar ögon och sinne och reflekterar över den tiden som har gått, så lär man känna sig själv. Man vet vad man vill ha och inte minst, vad man inte vill ha. Förhoppningsvis lär man sig också att man måste vårda och respektera den man lever med om man får kärlek och respekt tillbaka.

Var relation har sin tid och jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag har varit som faktiskt har älskat och blivit älskad.

Det är inte någon självklarhet.

Vintant 1: Jag antar att hela bloggsverige svämmar över av tips på hembakat julgodis, julkakor, sill inläggningar osv osv.

Men det gör väl ingenting? Jag tänkte tipsa om mina favorit julkakor. Jag fick receptet av en fd. granne efter att ha ätit upp halva hennes ranson en advent. I år gjorde jag dem lite annorlunda än tidigare och de blev ännu bättre!

Bruna pinnar:

5 dl vetemjöl

1 3/4 dl strösocker

2 tsk bakbulver

2 tsk nystött eller malen kardemumma

2 tsk kanel

200g smör

3 msk ljus sirap

Sätt ugnen på 225 grader.

Blanda mjöl, socker, bakpulver, kardemumma och kanel. Jag använder mig av matberedare.

Tillsätt smör i bitar och kör i matberedaren eller finfördela det med fingertopparna.

Tillsätt så sirap och blanda ihop till en deg.

Dela degen i 5 bitar.

Rulla ut till längder lika långa som plåten. Lägg längderna på bakpapper på plåtar (max 3 längder på en plåt) och platta till dem med handen.

Grädda mitt i ugnen ca 10 minuter, tills de har fin färg.

Ta ut och skär dem i sneda bitar, ca 2 cm breda.

Låt kallna

Lätt som en plätt!

Vintant1:

Jag har ofta tänkt att allt har en mening.

Nu har jag i och för sig – tack och lov – inte upplevt någon traumatisk sorg där allt faller ihop och man inte kan se någon rättvisa i det som hänt. Jag har all förståelse för det och försöker inte veta bättre eller predika.

Det jag gick och tänkte på nyss när jag gick och dammsög var detta.

Om jag inte hade tagit beslutet att gå ifrån min sambo sedan 12 år tillbaka hade jag inte träffat mannen ”x”.

Hade inte mannen ”x” varit så märklig och svår så hade jag inte till slut avslutat det.

Tack vare att mannen ”x” var så svår så uppskattade jag min nuvarande mr. J’s intensiva uppvaktning.

Tack vare mr. J’s uppvakning blev vi så ett par och jag började tillbringa tid hemma hos honom.

Tack vare det så gick jag ofta förbi huset där min nuvarande hund höll till och som var till omplacering.

Tack vare min hund så är mitt barn inte längre rädd för hundar och har sällskap efter skolan.

Tack vare min hund fick en tonårs flicka med ett jobbigt hemliv stjärnor i ögonen i eftermiddag eftersom hon lånar min hund varje torsdag för att gå promenad tillsammans med två kvinnliga eldsjälar och en grupp med andra tjejer i samma situation.

Långsökt kan tyckas. Men är det inte fascinerande vilka kedjereaktioner händelser i livet får?

Häftigt.

Vintant1: Semestern är slut. Men inte sommaren. Startade dagen med frukost på café och nu drink vid poolen. Jaja. Pool och pool... Allt är relativt. Men hög mysfaktor är det i alla fall!
Grip dagen. Gör något trevligt.

Vintant1: Har varit en av de där bonusdagarna som man kan leva på länge. En söndag som gör att det inte alls känns så tungt att gå på jobbet imorgon.
Åt en härlig frukost. Sen bilen till havet å stekte på klipporna i några timmar. En glass på vägen dit, ett par läsk, tidningen å en bok. Allt som behövs. Hade Ipoden med också men hann bara med ett par låtar då mitt sällskap är pratglad.
Avslutade med sen middag. Grill å ett par glas rose. En enkel men ack så sällsynt dag.
Känner mig full av energi och redo att ta mig ann sista arbetsveckan innan semestern.

Vintant 2 måste erkänna att jag är en samlare. Och då inte en samlare som samlar på fina, värdefulla saker utan snarare en samlare som inte klarar av att göra sig av med något eftersom "det kan vara bra att ha". Dessutom gillar jag ju att shoppa vilket tenderar att fylla lådorna till bredden. Så och underklädeslådan. Idag fick jag ett ryck att rensa igenom den. Eller ryck och ryck... Köpte massa fina trosor förra veckan eftersom jag var "helt utan" och "verkligen behövde nya" och skulle lägga ner dem i lådan där jag förvarar mina trosor.

- Full?!? Va märkligt? Jaja, är ju snabbt gjort, tänkte jag och la genast upp en strategisk plan för hur själva sorterandet skulle gå till. Direkt till soporna, vardags-, tränings-, fest-och slutligen den berömda menskategorin som säkert alla tjejer har men man inte talar särskilt högt om. (Tidigare hade jag även lämpliga restrosor som var lätta att tvätta upp för hand, som torkade fort och som gick att blanda med övriga tvätten. Dessutom skulle de vara luftiga om det var ett varmt resmål och välsittande under både klänningar & byxor men nu när jag reser mindre får de räknas in i vardagskategorin).

Med liv och lust (nåja) gick jag in för mitt uppdrag. Sophögen innehöll tillslut 4 (!) par exklusive ett par oanvända i för liten storlek som kanske syrran kan ha. Sen var det bara att konstatera: Jag kan byta vardagstrosor 52 gånger utan att tvätta (nästan 3 månader), jag kan gå på fest minst 25 gånger, träna ett 15-tal gånger och ha mens 3 veckor i streck. Sen fanns det även några okategoriserade som jag inte riktigt vet när jag ska använda, men de är väldigt sköna. Min nya strategi blev därför att sonika vända på högen, sortera in tvättade underst och bestämma att jag måste använda det par som ligger överst i högen. Om jag inte accepterar att ta de översta åker de i soporna. Så hård är jag! (Lite sorgsamt är det dock att mina nya fina trosor kanske får vänta på sin tur ända tills i december)...

;-)

Vintant1: Saknar min Vintant2 som är på semester.
Dricker lite rosevin i väntan på att riset ska svalna. Blir hemgjord sushi ikväll. Ska försöka få barnet att äta lite. Barnet gillar inte sushi, men ibland måste man tvinga sig. Minns när vintant2 och jag smakade sushi för första gången. Vi hade köpt "vattenpasset" som innehöll massor av erbjudanden på Vattenfestivalen hemma i Stockholm. Det var på 90-talet och den japanska delikatessen hade just kommit till Sverige. Vi var i tonåren och skulle vara sååå världsvana. Vi hade i själva verket inte en aning om vad gav oss in på eller vad och hur vi skulle angripa detta fatet med ris, fisk, brun tunn sås, grön geggamoja och ljusa sladdriga blad som sattes framför oss. Vi sneglade diskret på våra bordsgrannar och tryckte i oss. Kommer ihåg att jag fick kramp i fingrarna av att försöka kontrollera pinnarna. Inte var det gott heller! Totalt smaklöst och konstigt.
Skam den som ger sig. Ett par år senare försökte jag igen. Det skulle ju vara trendy gu bevars. Efter tredje gången var jag fast. En god sushi är nu det bästa jag kan få.
Så jag prövar med barnet igen. Min gåva till arvingen.

Vintant1: Sitter och funderar lite...

Min kollega här brevid grät just en skvätt och fick ur sig lite frustration över sitt liv.

Hon ser ut som en fotomodell, är gift med en snäll man, de har god ekonomi och två söta barn. Har haft en idyllisk uppväxt och hela familjen är frisk och sund.

De har just köpt ett nytt hus till flera miljoner och har haft två visningar på sitt gamla hus. Mannen arbetar väldigt mycket i perioder. Just nu är en sådan period. Så hon har fått ta mycket själv med att göra klart till visning, röja i garage och bodar samt ta hand om barnen som ska till träningar och läsas läxor med.

Sista visningen på huset var igår och de har inte fått in något bud. Då toppade det sig för henne och det var därför hon grät en skvätt nyss.

Samtidigt säger hon att hon inte har något att klaga över.

Jag tänker att visst har alla något att klaga över. Vad du har utåt sett bestämmer inte hur lycklig du är inuti.

Min kollega är tillexempel väldigt obeslutsam. Nu börjar hon plötsligt tvivla på om det stora huset de har köpt verkligen är vad hon vill ha. Så är hon med allt. Hon byter 90% av allt hon köper. Hon bytte till och med sin förlovningsring.

Så i denna processen ser hon inte ens fram emot att flytta till sitt drömhus eftersom hon inte är säker på att hon vill ha det längre. Det känns ganska sorgligt tycker jag, för att vara så obeslutsam är inte något hon kan rå för.

Många hade i alla fall sett lyckan i det nya även om allt varit kaos för tillfället.

Så oavsett om du är fattig eller rik så är lyckan aldrig självklar och du finner den sällan där du tror att den ska finnas.

Jag kan själv inte påstå att jag är en så väldigt harmonisk person, men jag försöker verkligen att jobba med det. Det är inte lätt. Jag vill hela tiden ha mer eller så saknar jag det som var. Tror alltid att det finns något bättre runt hörnet, eller att jag blir lycklig bara jag får det lilla huset med fin tomt hemma i Sverige (appropå hus). Varför tror jag det? Jag har haft fem bostäder sedan jag lämnade barndomshemmet. Vid varje inflyttning så är jag i paradiset. Så går det ett år och så ser jag bara allt nuvarande bostad inte har som jag plötsligt nästan inte kan leva utan.

Sen menar jag inte att man ska ge upp och bli passiv. En viss framåtsträvan ligger i vår natur för att vi ska ha det bra.

Nu skrev jag bort mig lite här med tanke på vad jag egentligen skulle fram till....

Men kort sagt: Man måste få klaga ibland. Det är synd om dig även som det verkar som om du har allt. Men man får inte vältra sig i det. Gråt en skvätt inför en kollega, torka tårarna och fokusera på pluss.